Augusti
Ja så blir det då uppdatering igen...
Livet lunkar på medan sommaren har sprungit förbi så snabbt att jag knappt hunnit blinka. Jag och vovven har varit och badat några gånger i en större sjö och även försökt oss på att plocka lite blåbär på väg dit och hem, men det är jobbigt när massa myror kryper uppför benen på än. Har varit riktigt huslig av mig och gjort sylt med lite olika ingredienser. bland annat gjorde jag körsbärssylt vilket jag ska använda i en tårta nu när jag snart fyller år.
Har även varit ute i internetdejting svängen under sommaren vilket varit väldigt kul, har träffat en kille där som jag nu gått på några dejter med och det känns helt underbart. Ska försöka låta denna relationen ta tid, och inte bara slänga mig in som jag tidigare gjort. Det finns "komplikationer" som gör att jag känner att jag måste vara alldeles säker på mina känslor liksom hans innan vi tar vår relation längre men just nu känns allt väldigt bra.
Jag är glad att ha träffat en person som verkar se livet ur ett möjligheternas vinkel istället för att bara se till problemen. Han får mig att tro att även jag kan förvandla mitt sätt att tänka och leva.
Min mamma påminnde mig om att jag, om jag vill, kan vara en stark person och samtidigt vara lycklig. Att vara stark bör inte få göra att man känner sig ensam, nedtyngd och ledsen som jag tidigare känt.
Efter tsunamin insåg jag att livet är för kort för att slösas bort, men ändå så var kroppen så trött efter allt som hade hänt sen 2000 att jag inte orkade ta vara på min tid. Jag gick igenom några tuffa år med posttraumatisk stress, utan att få hjälp av vården på det sätt som jag idag förstått att man bör få hjälp. Jag, den alltid så starka personen, blev svag och vart var mina vänner som jag alltid stått stark inför, jo de var borta.
Häromdagen fick jag frågan vad jag gjorde för att må bättre, och jag tror inte jag gav ett så bra svar. Saken är den att det inte är ett så lätt svar att ge. Mitt första beslut var att den enda i världen som skulle prioriteras var JAG, hade jag lust kunde jag till viss mån vara till hjälp för min närmsta familj och de vänner som just då var i samma situation som jag. Men i första hand var det JAG som var viktig, jag gjorde inget jag inte hade lust med. Jag skämde bort mig själv med långa duschar och frisör besök. Jag låg kvar i sängen på helgen om jag så önskade, jag åt bara sånt jag verkligen ville ha (Jag hade ingen som helst matlust eller hungerskänslor), Jag grät i kudden, jag satte på musik och skrek mig hes (kan inte rekommendera detta då det är svårt att få jobb när man inte kan prata). Jag började jobba tre timmar i veckan och i jobbet ingick att gå två mil så jag fick dessutom en del träning. Tillslut började jag må bättre och nu sitter jag här och känner att, nu kan jag nog försöka börja leva mitt liv till max igen. om det bara inte hade varit så att min arbetstid och lön är så låg...
natti natti för denna gång
