fransansisco

Har en bekant som har lovat att titta förbi min stad i helgen och fota mig då jag inte äger en enda bild på mig själv. Jag står nämligen oftast bakom kameran.
 
Följande är från mitt mail till honom och jag inser hur mycket jag har inom mig som jag vill berätta för någon. Jag kanske borda leta upp någon psykolog, men om de inte tyckte jag behövde terapi efter Tsunamin så lär de aldrig tro att jag behöver det nu. Får väl skriva allt här, det blir ju trots allt billigare.

here it goes..
Som det ser ut nu så blir det inga bilder på söndag.. har fått en infektion vid ögat alldeles vid tårkanalen. Ser suddigt, är svullen kring ögat och röd. Inte så snyggt att fota.

 

Om det blir något så...

Du är fotografen så du får bestämma hur fotona ska se ut men jag vill att några ska vara svart/vita och några i färg. De ska se naturliga ut, så som de andra foton som du visade. Du har ett lugn över dina bilder som gör att man inte tänker "poserat" även om det är just vad det är. Jag vill att fotona ska avspegla mig, inte visa något som inte är jag. Hur du för över det till fotografier är för mig ett mysterium. men tro nu inte att jag tror att du är en trollkarl för jag vet att du är en människa haha..

 

Vad/Vem är då JAG

jag är tänkande, omtänksam, blyg, självständig, ensam, envis, kärleksfull, och känslosam, vissa skulle kalla mig moderlig. Jag klär mig snällt, oftast rent av oskuldsfullt. Men det finns en sida som vill vara tuffare, hårdare, fräckare (utseendemässigt). Vad sägs om ett ombyte "snäll flicka" på trappan och ett ombyte till fräck tjej med hela staden vid sina fötter

 

Hår fint uppsatt, blåJeans, linne, bolero söta skor.  vs ruffsiga lockar, svarta jeans eller leggings och en längre topp med skinnjacka som accessoar och tuffa skor.

 

Har du någonsin känt att det finns två du i samma kropp och att det är svårt att få ihop dessa till en? Ibland blir jag irriterad på min lilla goodgirl och tänker att fan jag skiter i alla andras känslor, och då tittar fru samvete in och ställer allt på ända. Att hitta sig själv verkar vara en livslång process, om man bara hade kunnat hitta till den där mittemellan formen så hade livet varit mindre invecklat. Det är nog vad jag vill visa med fotona att det liksom finns minst två delar av mig, två delar som man måste lära känna för att verkligen känna mig.  

 

Haha sa jag inte att jag var en tänkare.

 

jag kanske skulle skriva detta i min blogg istället och så skicka dig korta koncisa svar i stället. haha...

 

Hoppas att du någonstans i det där dravvlet hittade några svar på dina frågor.

 

Ps. fick en försenad födelsedagspresent igår. Flög ett litet en motoriskt plan över "biiiiiip*  helt underbart vilken frihet.

Nå hmmmm... that was that

Jag känner inte denna person så jätte väl men ändå så spiller jag ut mina "guts" för honom helt ocensurerat.
Vem sjutton berättar för en snygg trevlig kille att hon är ensam om inte jag... Det hade kanske "made sense" om det funnits en möjlighet att det skulle bli vi två, men den möjligheten finns inte då han pga sitt speciella jobb är knuten till en ort som ligger på andra sidan Sverige. Det är dock något med honom som gör att jag dras till honom sen första gången min radar kände av hans "scent" När vi då vistades i samma rum så behövde jag inte se honom för att veta var han var. Crazy jag vet.

Jag står just nu i ett vägskäl och jag tror det är därför jag känner honom så starkt. Jag har varit självmant singel ett bra tag, i mina mått mätt, och han är den första som visat någon form av intresse för mig som kvinna och inte bara som vän. Jag är nog utsvulten på kärlek helt enkelt. Och KRAMAR. Jag saknar någon att krama.

Finns det något annat så underbart som att sätta på en go låt och bara stå där mitt på golvet med armarna tätt runt varandra, vaggandes i takt till musiken. Att blunda och bara flyta iväg till en magisk plats.

Jag tycker att jag är värd allt det efter vad jag hittils har gått igenom.

Over and out for now
Sweet dreams.